väntrumsbild

Den hade föreställt en korridor

på Östra skolan

Var på möte om Adde idag

och det var idel positiva ord

och hjärkammrarna är nog farligt förstorade nu

av stolthet

För 4,5 år sedan var Adde så typiskt autistisk

som man kan bli

Han pratade inte

Gick runt ett bord hela dagarna

Hade 2 gafflar som trygghet

Skrek i timmar

Man fick inte ta på honom

Kramas

Klappa på kinden

Idag är han fortfarande egen

inget snack om saken

men 4 års slitgöra

har gett bättre resultat

än vi någonsin vågat hoppas på

Han har ett språk som är mer utvecklat

än hos dom flesta 8 åringar

Han är social

Artig

Kramig

Lekfull

Han läser,skriver och räknar

på sina villkor många gånger

men han kan

Han kommer få ett normalt och innehållsrikt liv

Det kunde ingen tro

för bara 4 år sedan

Tänk om man på något vis kunde nå dom föräldrar

som känner att det är övermäktigt

att dom inte orkar

att det är omöjligt

Tänk om man kunde nå dom

med nyskadade barn

eller som fått barn med funktionshinder

genom sjukdom

olyckor

eller medfödda

Jag skulle så gärna vilja berätta hur fantastiskt livet kan bli

hur bra barnen kan ha det

hur underbar familj det blir

fast den är lite annorlunda

Man blir hela tiden matad

med hur jobbigt funkislivet är

att man behöver så mycket hjälp

att hjälpmedlena är ett måste

medans dom står i ett hörn

samlar damm

och gräver djupa svarta hål i ditt samvete och självkänsla

Någonstans någongång

bland alla goda råd, måsten och möten

så tappar man tron på sin roll som förälder

Det är inte längre ditt barn

Det är alla andras

Du förvaltar det bara

tar order

Skulle jag kunna få en enda förälder att lita på sin förmåga

att visa att du som förälder vet mer

om just ditt barn

än alla specialister i världen

Då skulle jag ha hittat rätt

 

Catten

23 april 2010 13:47

Framför allt behöver nog de flesta funkisföräldrar få veta att det inte alltid - väldigt sällan faktiskt - som livet förblir vid status quo, ofta blir det bara bättre! Har du funderat på att föreläsa?

http://catten.bloggplatsen.se

 

Eva i Leksand

23 april 2010 19:58

Hoppade in till din fina blogg idag igen...

Tänkte på det här inlägget hur man reagerar på sitt skadade barn...

Jag kan gråta mer över andra barn som har svårigheter än över mitt eget, av någon anledning... märkligt...

När man föreställer sig hur det skulle kunna vara om ens barn skulle bli skadat föreställer man sig miljoner fasor... man känner panikkänslan.. man föreställer sig tårarna, besvikelsen och sorgen...

Men det blir oftast helt annat... Man hinner inte med de känslorna när insikten slår till... och alternativet att livet skulle vara förstört finns inte då.. då vill man bara göra det bästa möjliga av allt... ju... eller..?

 

Louise

25 april 2010 11:10

Tack! Kanske finns det hopp även för oss.
Kram

http://brorsornabus.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Skrev ett kort tag och sen gjorde livet att jag inte orkade skriva Inte på nya bloggen Inte här Jag orkade knappt leva Andnigsstopp Sömnbrist Bråk om assistans Och skilsmässa Allt sammanslaget blev för mycket Men nu är jag tillbaka Och jag...

på bloggen Välkomna att följa med :)

som spelas flitigt  hemma hos oss  så är det Melissa Horn till min glädje och dom andras huvudvärk Tror inte hon är ball nog för killarna men själv är jag väldigt svag för melodiös vispop Så godnatt   ...

Vi har varit och fiskat med en Viggo som började storgråta  och skrek tröstlöst i en kvart Något som irriterade Adde MYCKET så nästa gång är det bestämt att Viggo får stanna hemma för han skrämmer iväg fiskarna sådeså Grejat med nya...

Hahaha tydligen finns det en hybrisruta på bloggen som heter  Fråga mig Så våga fråga Jag kan avslöja redan nu att jag har stl 39 på ena skon och 40 på andra Kan även avslöja att om jag bara lyckas ta en bild på mig så kommer jag ...